Stockholms skärgård befolkades redan på 1000-talet. En av anledningarna till att man bosatte sig i skärgården var att fisket kunde mätta många munnar. Men vid sidan av fiske och jakt hade skärgårdsborna ofta ett eget jordbruk, som ofta var småskaligt och enkelt, särskilt i ytterskärgården.
Hittar du årdret intill väggen till vänster? Många idag vet nog inte vad ett årder är men det är en enkel form av plog som ristade upp fåror i jorden, vanlig i skärgården förr. Ofta drogs årdret av en oxe men bland bilderna ovanför årdret ser du hur några karlar drar årdret själva, för att sedan kunna sätta rovor och potatis. Att leva i skärgården var ofta hårt slit, året runt men man behövde sällan svälta vilket oftare drabbade inlandsbönderna.
Råg och korn var de vanligaste grödorna i jordbruket. Man bytte till sig råg mot saltströmming vid höstens resor in i Mälaren bland annat till Uppsala och Örsundsbro. Rågen maldes på vägen hem i vatten- och väderkvarnar. En tunna strömming mot två tunnor råg. När skärgårdsborna ville ha tre tunnor råg för en tunna saltströmming bildades i Örsundsbro landets första kooperativa förening för att ensam köpa in rågen och var således riktad mot skärgårdsborna.
Förutom jordbruk hade man några få kor för att få mjölk och smör, man kunde ha en gris, några får och en hönsgård, men hästar var ovanliga i ytterskärgården. Däremot var både hästar och oxar vanliga på de större öarna, där det fanns lite större jordbruk.
Hur många djur man hade berodde på tillgången till foder. Dessutom fanns det så kallade betesholmar. De låg vanligtvis på öar i närheten. Kossorna kördes ut med kofärjor eller så kallade storökor. Du kan se det på bilderna till höger och en modell med ko i stora glasmontern. Kofärjorna var breda och flatbottnade kreatursfärjor, som bogserades med båt. Men korna kunde också simma mellan holmarna och ibland även hem, till bondens stora förtret. Därför sattes det upp stängsel mot vattnet på vissa betesholmar. Pigorna fick sedan ro ut till betesholmarna och mjölka två gånger om dagen.