Under 1800-talet var säljakten mycket viktig för skärgårdsbönderna. Jakten gick till så att man antingen klubbade säl, fångade den med sälnät, harpunerade den med säljärn eller sköt den. Man hade jakthundar som hindrade sälarna från att fly ner i vakarna på vintern
Inne i hörnet ser du en lång sälharpun. På ett av fotona på väggen till höger ser du ett säljaktlag från 1914. Högst upp en tavlas som visar klubbning av sälar – något vi idag uppfattar som ett grymt inslag i jakten.
Sälköttet kunde användas som mat. Gråsälskut lär ha smakat minst illa. Av sälskinnet syddes kläder och skor. Missa inte sälskinnsstövlarna ovanpå glasmontern framför sjöboden!
Sälens tran användes som olja i lampor och Falu rödfärg och för garvning, mm. Många skärgårdshemman betalade skatt till Kronan i form av sälspäck.
Skärgårdsborna sa ”skäl” i stället för ”säl”, som i Skälvik på Svartsö. De flesta skärkarlar jagade säl, men det var få som fick rykte om sig att vara goda ”skäljägare”. En del av de skickligaste jägarna kunde till och med höra sälen på avstånd. Frans Öhman på Långviksskär var mycket störd när ångbåtstrafiken till Finland började gå året runt och bråka i isen så han inte hörde sälarna.
På väggen till vänster intill trappan ser du så kallade fjädervettar – alltså konstgjorda sjöfåglar. Vettarna placerades ut på lugnt vatten i lä för att locka till sig sjöfågel, som skjuts när de landar på vattnet.
Fågeljakten var av mindre betydelse än säljakten för skärgårdsborna, men efter vinterns saltmat gav vårjakten av sjöfågel ett välkommet tillskott av färsk mat. Det berättas att när försörjningsläget på Huvudskär var mycket svårt, hade pojkarna rätt att ha hagelbössor med sig till skolan och fick utan att fråga lärarinnan, gå ut och jaga sjöfågel om de såg någon fågel komma.