Maderö utanför Ingarö står som Madarön på en karta från 1671. Samma namn har burits av Tegelön i Boo. Ett tegelbruk anlades där under 1600-talet, men i 1500-talshandlingar skrevs det maderne eller Madharöö. Första leden är det i sydsvenska dialekter vanliga mad »sankäng», som i ortnamn kan påträffas upp i mellansverige.
ur Karin Calissendorfs frågespalt om ortnamn i skärgården
Skärgård Nr 19, November 79
Äldre personer berättade om öar i skärgården – alltid i den yttre – som blivit uppskjutna med silverkula eller bundna genom att någon, när de visat sig över vattnet, kastat stål på dem. Sandön (Sandhamn) och Svenska Högarna hörde till dem som skjutits upp.
Min far Viktor Westin (f. 1867) berättade just om Svenska Högarna, att han hört att det var en man som var uti i Gillöga. Därifrån hade han farit österut. Då hade han nere i vattnet sett ett stort land. Han hade hört tala om att det skulle finnas ett stort land därute, som ibland visade sig men åter försvann. Han sköt nu en silverkula över landet, som då steg över ytan. När han steg iland satt där på en häll ett fult troll, som klagade och jämrade sig och bad att bli släppt i havet. Det skulle då flytta till en syster som bodde på Gunille Öra, ett land som skulle ligga längre ut i Östersjön och som ibland visade sig vid havsytan. Svenska Högarna stannade emellertid över vattnet för gott.
Enl[igt] en annan medd[elare] skulle mannen ha skadskjutit trollet. Andra säger att Svenska Högarna inte visade sig nere i vattnet, utan att ön visat sig över havsytan och att mannen skjutit silverkulan över ön och på så sätt bundit den.
av John Westin
Skärgård Nr 18, Juni 79
Nedanstående text är ett kort utdrag ur en artikel med rubriken PRICKBÅTEN TRUMF – Minnesbilder från Djurö-Kyrkfladen av Sonya Winberg publicerad i Nr 9, Nov. -74.
Längst inne i viken bodde mästerlotsen J. G. Blomqvist f. 1858 d. 1920 och mest känd för oss i seklets början som Gamle lotsen. Nedanför hans sjöviste låg Trumf, Lotsverkets grönmålade prickbåt, någonting i större kostertyp med mast och något i lyftkransväg och stort ankarspel, vill jag minnas.
Varje vår en vecka i maj blev den orsak till något av våra dagars stress: »Utprickningen av farleden!». Det var inte vilken segeltur som helst här i skärgården. Nej, det var en stor händelse och mycket ståhej och en massa förarbeten innan Trumf var klar för sin ansvarsfulla uppgift.
Varje lots hade ett visst område av farleden som skulle hållas i gott skick efter höstens svåra stormar och vinterns hårda framfart med tjocka isar. Prickar skulle bytas ut och nya kunde behövas om nya grund eller farleder upptäckts och som skulle utmärkas. Därför måste alla slät- eller kvastprickarna vara färdiga i god tid före »veckan». […]
Den där veckan i maj när det bar iväg med Trumf seglande ut från Fladen för fulla segel. Så värst fort gick det ju inte, den hade ju bojstenarna och alla de granna prickarna med sig i lasten, prickarna som vi ungar så noga hade följt med i förvandlingen från obetydliga grantoppar till ansvarsfulla vägvisare i de inre farlederna. […]
Nät Trumf kom tillbaka med last av gamla kasserade prickar kunde alla på ön andas ut igen. Trumfveckan var lyckligt och väl överstånden för den här gången. […]
