Titta in i nätboden!
Hittar du ingången till det lilla trähuset i båthallen?
Här i nätboden visas nät för att fånga olika sorts fiskar, t ex abborrnät, siknät och flundernät. Lägg märke till att de olika näten har olika stora maskor. För att fiska strömming men även siklöja och skarpsill, som man gör ansjovis och sardin av, använder man skötar som är finmaskiga nät.
Skärgårdsmuseet har fått en stor samling nät som tillhört skärgårdslegendaren Frans Öhman på Långviksskär, båtbyggare och fiskare. Några nät som hänger till höger i nätboden, är märkta med F Ö, Frans Öhman, och de två sista siffrorna i årtalen de tillverkats. Näten hanterades med stor varsamhet. De hängdes på tork på så kallade nätgistor. För att bevara bomullsnäten väl skulle de lettas, kokas i en en stor lettgryta tillsammans med bark eller catechu, extrakt av akaciaträd och som uttalades ”katteku”.
Det fanns många sätt att fiska. Utanför nätboden ser du på golvet olika typer av nät och not. Not är det äldsta fiskeredskapet. Fisken stängs inne med hjälp av ett småmaskigt nät – kallat not – som dras in mot land eller mot rodd- eller segelbåtar på öppet vatten. Maskorna i noten skall vara så små att fisken varken fastnar i eller kommer igenom dem.
Not användes bland annat för att fånga den lilla fisken spigg. Spiggfångsten tömdes i stora byk-kar, där den kokades. Därigenom kunde man utvinna animalisk olja. Den rödaktiga oljan steg upp till ytan och skummades av oavbrutet under kokningens gång. Grumset som blev kvar efter kokningen användes som svinföda, men det var också utmärkt som gödsel på åkertegarna.
Spiggoljan var mycket uppskattad som lampolja, eftersom den till skillnad från olja från sältran, inte osade. Men varje spigg innehåller bara några få droppar olja, så det behövdes många spiggar för att få ihop till olja så att det räckte till att användas som lampolja. Spiggoljan var användbar även i rödfärgen, eftersom den torkade fort. Den kunde också användas för att göra tvål och såpa. Den stora grytan i Båthallen användes för att koka spigg.
Spiggnoten på golvet intill Singöbåten kommer från bröderna Wisell på Runmarö.
De tre bröderna hade investerat mycket tid att få ihop spiggen så det var viktigt att hålla oljegrytan kokande utan avbrott. David som var fiskare skulle gå efter mer ved, men eftersom han dröjde hade Walfrid, som var bonden i familjen, hunnit elda upp en halv ökstock – alltså en roddbåt när fiskarbrodern David kom med ved! Som bonde värderade Walfrid inte båten lika mycket som fiskaren David och snickaren Hjalmar.Längre bort vid båten hittar du några ryssjor. En ryssja är ett passivt fiskeredskap av instängningstyp. Du ser en uppspänd i taket vid båten. Den användes för att fånga lake, en bottenlevande fisk. Ryssjan består av en kassarm, och en eller flera avsmalnande nätstrutar, som hålls utspända av ett antal ringar med minskande diameter. I nätstruten finns flera trattformade ingångar som fisken lätt passerar på väg in, men som den har svårt att ta sig ut genom.