Välkommen in i skomakeriet!
Lägg märke till den stora symaskinen – som inte är elektrisk utan drevs av skomakarens egen trampkraft! Nålarna är grova för att sammanfoga läder och sulor till skor.
Byskomakare var inte lika vanliga på öarna i skärgården som i städerna förr i världen, men de fanns. Hur skulle man annars klara sig på vintern? På sommaren gick många barfota. På Axel Sjöbergs foton på bottenvåningen ser man hur en fiskare står i sina sjöstövlar vid en strömmingstunna medan pigan är barfota. Skor behövdes mest i de lortiga städerna.
Till vänster om symaskinen ser du en lädervals för formning av sulor. Medan man vevar på den stora veven för man in lädret mellan de två valsarna för att forma det.
Museets skomakeri är skänkt av skomakare Franklin i Stavsnäs, då museet öppnade 1974. Det enda som saknades var pligg – täljda trästickor som är lite grövre än tändstickor. Det fann museet i lagret i en gammal affär i Mariehamn som varit stängd sen 1900-talets början.
Skomakaren idkade ofta byteshandel. Han kunde till exempel få både ved och äpplen för att ha lagat ett par skor. Alfred Westerberg kom en dag till skomakare Franklin för att få ett par skor lagade:
– Jag har inte tid för jag måste hugga ved, svarade Franklin.
-Gå in och laga skorna så hugger jag ved under tiden, svarade Westerberg och så var saken löst.