Från fårull till färdiga kläder.
I den här avdelningen kan du följa den viktiga textilproduktionens hela väg. Först klipptes fåren…
Ser du de svarta ullsaxarna som hänger i taket, snett mittemot vävstolen? Fåren klipptes två gånger om året, en gång på våren och en gång på hösten.
Sedan grovkardades eller skrubbades ullen i en skrubbstol för att underlätta inför finkardningen. Kardorna hänger i taket till höger om ullsaxarna. Det var ett grannlaga arbete.
Den färdiga kardullen skulle vara jämn och fin.
Sen skulle den kardade ullen spinnas till garn. Längre tillbaka i tiden spann man på slända, en enkel pinne som sattes i rotation. På 1500-talet kom spinnrocken med sitt stora roterande hjul som man satte igång genom att trampa.
Spinnrockarna du ser här kommer ifrån trakten. Elin Berggren från Söderby på Runmarö har skänkt sin spinnrock till Skärgårdsmuseet. Elin använde spinnrocken i en spinntävling på Skansen – som hon vann!
Vänd dig nu om så ser du vävstolen. Vävstolen kommer från Rågskär. Under vårvintern sattes vävarna upp. Först fick man räkna ut lång väv man skulle sätta upp och hur mycket garn som skulle gå åt till varp och inslag. Sen fick man sätta upp väven på vävstolen, dra på, solva och skeda. Först därefter kunde arbetet börja.
På väggen bakom vävstolen hänger klappträn som användes vid tvätt. Att tvätta var en gemensam uppgift som ofta delades av bygemenskapen. Tvätten kokades med lut i byk-kar med björkaska som tvättmedel. Sedan klappades tvätten – alltså vreds ur – med klappträn som dessa på en slät stenhäll nära vattnet och sköljdes i sjön växelvis mellan klappningarna. En skildrare skriver:
”Så var tiden inne för den stora byken. Alla smutskläder ända från hösten skulle tvättas. Vana kvinnor lejdes till hjälp. Under stora grytor sprakade elden från torr granved. Björkaska fylldes i påsar som sänktes i sjudande vatten; det blev luten som skopvis slogs i tvättvattnet. Smutskläderna kokades, borstades, sköljdes i stora såar och kärrades ner till bryggan där klappträn började en smattrande dans.”
Intill vävstolen ser du en gammal handdriven symaskin med vev.
Till höger om symaskinen ser du Värmdödräkten, en hembygdsdräkt, som kom till 1935 och som är gjord så som man trodde att den såg ut förr i världen. Det finns inga tidigare spår av hur allmogen på Värmdö klädde sig till fest, så det är inte säkert att dräkten är typisk för Värmdö. Dräkten har en så kallad bindmössa, som var vanlig i början av 1800-talet. Mössan var en handelsvara, som salufördes av kringresande knallar från knallebygden i Boråstrakten. Mössan var en statussymbol. På Värmdö slutade man använda bindmössa runt år 1840.